Från det ögonblick vi föds blir vi en del av något större. En väv av normer, förväntningar och outtalade regler. Vi lär oss vad som premieras, vad som undviks, hur vi ska anpassa oss för att passa in. Vi lär oss att det redan finns ett bättre vetande, att någon annan sätter ramarna, att det redan finns en ordning vi bör rätta oss efter. Sakta men säkert vänjer vi oss vid tanken att vi är kuggar i ett maskineri, snarare än självständiga individer med egna drömmar och idéer.
Normer kring kön, kring arbete, kring relationer. De ligger där som ett osynligt manus. Pojkar lär sig tidigt att vara starka, att undvika sårbarhet, att ta plats men inte ifrågasätta. Vi lär oss att framgång mäts i prestation, att världen redan är ett best practice, att det bästa är att följa de utstakade vägarna. Flickor möter andra förväntningar, men grunden är densamma: Anpassa dig!
Men vad händer när vi börjar ifrågasätta? När vi börjar lyssna på den där inre rösten som säger att något skaver. När vi inte låter oss formas av strukturer som kanske inte längre fungerar och utmanar oss på ett bra sätt. Vi människor har en inneboende kraft att lösa problem. När katastrofer slår till ser vi det om och om igen. Människor hittar sätt att gå samman för att hjälpas åt. Inte för att någon sagt åt dem att göra det, utan för att det är så vi fungerar. Vi kan ta ansvar. Vi kan bygga bättre. Vi kan forma vår gemensamma värld på ett bättre sätt.
Men vi har skapat system som passiviserar oss. Vi har regler, hierarkier, modeller som förväntas hålla oss på rätt kurs. Vi har gjort konfrontationer till något farligt, något som ska undvikas. Och vi har lärt oss att inte lita på vår egen förmåga att tänka, att förändra, att ifrågasätta. Vi behöver inte en värld utan ordning men vi behöver en värld där ordningen kan förändras där vi vågar fråga oss själva: Fungerar det här? Är det här rätt? Kan det bli bättre? Och där vi inte väntar på att någon annan ska göra det åt oss. För absolut makt är alltid absolut korrupt. Och när vi frånsäger oss från vårt eget ansvar, när vi slutar utmana det som styr oss, då lämnar vi över makten till de som gör anspråk på den.
Att bryta systemisk programmering handlar inte bara om könsroller. Det handlar om att återerövra vår egen förmåga att agera. Att ta ansvar. För oss själva, för varandra, för den värld vi vill leva i.
