Som en tydlig kontur i horisonten vi ska färdas mot, en kurs vi kan styra fram till. Men varje gång vi närmar oss den, verkar den ha flyttat sig lite längre bort.
Kanske är det för att vi ofta blandar ihop glädje med något större, något mer svårfångat. Kanske är det sinnesfrid vi egentligen söker. En stilla horisont, som Hitchcock en gång uttryckte det, inte konstant eufori, utan en känsla av att saker är i balans. En stund där vi kan andas ut och veta att vi är trygga, om så bara för ett ögonblick.
Och kanske är det där vi behöver vara snällare mot oss själva. Kanske är det där vi behöver förstå att sinnesfrid inte kommer ur kontroll, utan ur acceptans. Att vi inte måste ha alla svar, att vi inte måste pressa fram glädje i en värld som skakar. Kanske räcker det att sitta still en stund och låta tiden ha sin gång.
Min glädje över barnen som förvisso bor hos mig varannan vecka men fyller min själ dygnet runt, varje dag. Min saknad på söndagarna, där varje detalj de lämnat efter sig blir en påminnelse om livet som var där. Smulorna på bordet, omaka strumpor bland tygdjur som tycks vara kvar i sin egen berättelse. Lekar på mattor av fantasi och pianosträngar som tystnat efter en hel dags envishet med en och samma melodi. Bohemian Rhapsody.
Saknaden är en trogen följeslagare till glädjen. För vad vore jag utan den? Som skuggor och ljus som ibland möts i en kort omfamning.
Och kanske, precis där i rörelsen framåt, infinner sig ett stråk av glädje. Att vi ändå är på god väg. Han och jag.