Jag har alltid älskat den här filmen och jag är nog inte ensam om det. Men det är något med de sista scenerna på flygplatsen som verkligen stack ut för mig. Något som jag aldrig har sett som ett alternativ till den klassiska affischen med headshots mot en blå och dramatisk bakgrund. Och ja, jag älskar den affischen fortfarande. Men samtidigt kände jag för att testa något annat, medan jag lyssnade på Mobys New Dawn Fades.
Actionfilm är väl sådär intressant nuförtiden. Men sen finns det ju på något sätt vissa nostalgiska ögonblick kvar i minnet. Något som också präglat genren ända fram till idag. Från när filmkvällarna med min bror var heliga stunder tillsammans i sällskap av filmens otroliga värld. Allt från Jackie Chans otroliga stunt-reels i slutet av filmerna till jakter där gott skulle vinna över ont. Där gränserna i de bästa fallen suddades ut om något.
