Från barndomens vardagsrumsgolv, där jag klippte kortfilmer direkt på tjock-TV med VHS och en ihopkopplad videokamera, till övervåningen på Samskolans medieprogram, där vi en gång i veckan dissekerade film – inte bara tekniskt, utan som berättelse, som konstform. Jag glömmer aldrig första lektionen. En scen ur Ally McBeal, min lärares favorit. Klippningen, koreografin. Hur allt flöt samman i en rytmisk precision, som jag inte riktigt förstått att man kunde lägga märke till förrän då.
Jag drömmer ofta om film och musiken som binder ihop det. Sekvenser som känns självklara när jag vaknar, som om de alltid funnits. Ibland sådant jag tänker borde existera, ibland fragment av något som fastnat i medvetandet.
Det finns så många outforskade världar av berättelser. Potentiellt lika troliga som vår egen. Men var finns utopierna i våra streamingtjänster? De som vågar berätta om en framtid där vi faktiskt lyckas. Där vi tar oss igenom allt det svåra och bygger något vackert.
Men... I väntan på något bättre får det bli fransk tema.
"Les Archivistes" – Arkivisterna.
Ett nedtonat, franskt rymdsci-fi om förbjudna berättelser, bortglömda drömmar och jakten på en framtid som kanske redan skrivits.
