Jag tänker på dem ibland. De som stod där på torget, utanför centrum, på någon ödslig parkering. Som nötte ollies och kickflips tills griptapen slet hål på skorna och brädan slog upp huden på deras smalben. De som vägrade ge sig, inte för att bli bäst, inte för att någon såg på, utan bara för att. Just där och då fanns det inget roligare i världen.
Finns de ens kvar? Jag ser dem inte längre. Kanske har de försvunnit, kanske har de bara blivit äldre. Eller så är det jag som gjort det. Flyttat ut på landet där curbs är sällsynta och den spruckna asfalten aldrig känns så inbjudande.
Men jag hoppas att de fortfarande finns där ute någonstans. Att det fortfarande står ett gäng ungar i en gatlyktas sken när våren bjuder in till de sena kvällarna och testar ett trick de sett.
Att någon fortfarande hittar en bit sliten betong och tänker: