Den första tiden såg jag den bara på avstånd. En tigrerad katt med blicken fäst mot mig, sittandes vid trädgårdens kant, precis där skuggorna bröt skenet från gårdbelysningen. Den var inte rädd, men den höll sig undan. Ändå var den alltid där. Det blev en vana. Jag satte mig på pallen vid orangeriet om kvällarna med filten över axlarna och blicken mot stjärnhimlen. Någonstans där i skuggorna rörde den sig i långsamma cirklar, som om den drevs av en osynlig spiral runt mig, varje kväll lite närmare. Varje kväll minskade cirklarna. Ett steg närmare, en stilla blick längre än tidigare. Förtroende tar tid. Vi människor har nästan glömt hur det faktiskt är i livets hastighet. Men förtroende byggs i skuggorna, i tystnad, i stillhet.
En natt såg jag den sitta vid mina fötter. Lugnt, som om den alltid gjort det. En självklarhet. Och när jag försiktigt sträckte ner en hand lät den mig röra vid den sträva pälsen, som om den burit på år av damm från platser jag aldrig tidigare besökt.
Och i den stunden var det som om jag kände igen den. Som om den alltid funnits där. I en annan tid, en annan värld, i någon annan skepnad.
