De allra flesta människor tror jag ser på sig själva som kroppar som någonstans i Flumriket innehar en själ, som om det andliga vore något vi bär inom oss. Men vad om det är tvärtom? Tänk om själen inte är en gäst i kroppen, utan dess skapare? Kanske är vi inte materia som utvecklar medvetande, utan medvetande som antar form. Inte en maskin som producerar tankar, utan ett medvetande som materialiserats till en tillfällig biologisk form.
Problemet ligger ofta i språket. Vad är själen? I sin enklaste form – energi. Energi varken skapas eller förstöras, bara omvandlas. Vi har alla upprepat orden i skolbänken. Allt vi ser och rör vid, inklusive våra kroppar, har sitt ursprung i en icke-fysisk, oförstörbar energi. För vad finns bortom den? Det vi uppfunnit så många ord för i historien. Det vi tågat ut i krig för. Tystat och mördat och återupprättat i ny form. När du säger "jag", är det detta du syftar på. Energin som den fundamentala drivkraften bakom allt som blir till.
Det skådespel vi gått med på att förlora oss i, om så för en kort stund, det kallas livet.
Ta hand om dig. Var snäll mot andra.
