Ibland är det som att ansträngningen i sig stöter bort de idéer som, efter en tids vila, annars hade kommit av sig själva. Som att strävan alltid bär på ett mått av prestation. Ett mått av förväntan. Något som ska leva upp till krav som ingen egentligen har ställt – utom jag själv.
En arbetsskada. Lika nödvändig för att försörja sig som konstnärligt ansvarig, som den är förödande för kreativiteten. Det blir svårt att tänka bortom ramarna när tanken alltid cirkulerar kring vad som förväntas. Vad som fungerar. Vad som kan paketeras och säljas till målgruppen för deras korta uppmärksamhet.
En förmåga. Och samtidigt en förbannelse. Att ständigt bli bedöm gör något med en. Till slut kan man börja ifrågasätta sin egen rätt till ett uttryck.
Men ibland, när man släpper taget, när det inte längre finns ett tydligt mål, börjar något annat ta form. Ibland är det som blir över, en linje, ett mönster, en tanke som råkade dröja sig kvar, mer intressant än det man egentligen försökte skapa. Ibland föder det en helt ny idé. Oavsiktligt. Av sig självt.
Det är en lättnad att få vara i det. Att skapa utan ansvar för vad det ska bli. Att låta processen få vara större än resultatet.Och kanske är det just leken som gör det möjligt.
Den som skalar bort tanken på nytta och låter händerna och de fria tankarna verka. Närvaro i det enkla. En rörelse som driver oss framåt. Kanske en ny riktning. Kanske ingenting alls. Men just där, i stunden, spelar det ingen roll längre. Se att strömmen finns där och att du kan låta den ta dig.
Och så en dag vaknar du upp ur en sömnlös dvala som varat längre än du minns. Kanske är det årstiderna och naturens ovanliga rytm. Kanske är det tidens tand.
Du inser att vissa saker du omgav dig med inte längre tjänar dig. Vissa människor, vissa vanor, vissa tankemönster. Du har burit på dem av slentrian, kanske av lojalitet. Men nu, i ljuset av att vakna upp, inser du att du får välja om. Du får bestämma vad som får följa med dig vidare och vad du lämnar bakom. Och för första gången på väldigt länge känns det inte som en förlust, utan som en frihet.
Making art is for you. Doing content is for capitalism. The only reason you feel confused about which one you should do sometimes is because they've made a machine that tricks your lizard brain into doing something for them instead of doing something for yourself."
– Ben Courtise @ Boring Friends
Boring Friends